mabbot

I miss you, big time.


Du är den enda personen som vet hur jag fungerar,som känner mig bättre än någon annan.
Jag behöver dig! Mer än någonsin kanske.
Jag fungerar snart inte längre. Det går snart inte att låtsas mer.
Jag vet inte vad jag ska göra,utan dig är jag vilse, mer vilse åtminstone.
Got no one to turn to. Inte så konstigt kanske när jag bara fortsätter skjuta bort personerna som står mig närmast. Jag orkar bara inte med att ens försöka förklara för alla.
 
Egentligen borde det inte ens göra någon skillnad att du inte är här då jag faktiskt aldrig berättat särskilt mycket för dig, och blev bara arg när du inte förstod. Så mycket skit du har fått ta från mig pga det här.Det är otroligt. Ändå fanns du alltid där,även om du oftast inte hade så mycket att säga så fanns du där. Det var dig jag alltid kunde ringa till. Jag tror inte att du någonsin förstått hur tacksam jag är för allt du gjort för mig. Eller hur mycket jag bryr mig om dig.

Losing you means losing a part of myself.

Jag älskar dig.
Jag saknar dig.
Jag behöver dig.


Jag går egentligen emot hela mitt förnuft när jag skriver det här.
Min hjärna skriker nej men av någon anledning kan jag inte lyssna.
Jag borde överhuvudtaget inte säga något alls. Speciellt inte här där alla andra kan läsa.
Men då jag inte kan säga det till dig personligen så får det bli här. Jag orkar inte ens bry mig om vad dom som läser det här tror lr tycker.Jag vet att du förstår.
Och du vet att om jag inte får ur mig saker när jag direkt känner det, i stundens hetta, så kommer det förmodligen aldrig fram. Så därför, då jag inte kan säga det här till dig så får det hamna här. Jag får hoppas på att det inte är någon förutom du som har haft orken att läsa allt det.

Jag är så jävla splittrad, ena stunden är jag så arg och vill inte ha något med dig att göra, andra så är saknaden så stor att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag behöver dig så fruktansvärt mycket. Jag vet att du inte kan göra mig hel. Men utan dig så känner jag mig betydligt mycket tommare. Så vilse.
Men det går inte. Jag vet det.
Och jag vet att jag kommer att ångra mig så fort jag publicerat det här. Men en del av mig känner att jag måste få det sagt. Jag vet inte vad jag ville få ut av det här men jag var bara tvungen att få skriva av mig. Allting känns bara så hopplöst. Jag känner mig bara så hjälplös. Utan dig fammlar jag i mörker.

En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig